Jag kan inte sova

När jag mår som sämst är det som om min kropp vägrar att lyssna på mig. Som nu till exempel, jag är så trött, det enda jag vill är att krypa ner i sängen, blunda och somna. Men jag kan inte sova, min hjärna snurrar som ett hamsterhjul. Åh!

För att överleva har jag kommit fram till en del saker jag måste göra. Jag har satt upp lätta rutiner.
Först och främst måste jag äta, det låter enklare än vad det är. Sedan måste jag träna, dels för att gå ner i vikt och dels för att man mår bättre om man tränar.
Ja, det är nog så långt jag kommit.... Men jag börjar med det och sätter så småning om nya rutiner/mål.

Varför jag inte berättat vad som hänt förrens nu, är för att jag skäms. Jag ser detta som ett misslyckande. Det var ju mening att jag och Martin skulle vara tillsammans för evigt. Jag skäms för att jag inte såg vad som var på väg att hända. Nu när jag ser tillbaka så borde jag förstått! När jag gick på mina antidepressiva tabletter så kände jag inget, varken glädje eller sorg, vilket resulterade i att jag började dricka. Inte bara på helgen utan även på vardagarna. Inte så illa så att jag misskötte mitt arbete eller så, men ändå mer än normalt. Men just då var det så enkelt att bara försvinna in i dimman och glömma. Och när jag menar glömma tänker jag på, pappa, mamma, njuren och blodet bland annat. På så sätt kan jag verkligen förstå Martin. Vem kan älska en person när hon inte älskar sig själv?
Men jag blir också arg! Efter nästan åtta år tycker jag att Martin kunde ha förvanat mig. Jag var verkligen inte beredd. Sedan att andra fick veta det före mig är också skit. Sedan också fegheten att inte kunna säga det direkt utan att " jag vet inte vad jag känner" vilket han gjorde. Detta fick mig att känna mig extra dum för jag verkligen hoppasdes att han skulle ta mig tillbaka. Och om det var så jävlar jobbigt, mitt humör och min likgiltighet, hjälp mig då. Älska mig mest när jag behöver det bäst.

På något sätt färstår jag också, men det kunde ha skett på ett bättre sätt.