Döm mig inte!

Varför jag bestämt mig för att starta en ny blogg är för att överleva.

När Martin gjorde slut med mig stod jag inför två val. Det första var att svepa en 75:a med en massa tabletter, det andra var att försöka överleva. Som tur var valde jag att överleva, men tro mig det var inget enkelt beslut.

Jag mår inte bra, för att förstå min smärta så tänk på det värsta du varit med om och multiplicera det med 100.

Dom första dagarna grät jag oavbrutet, dels för smärtan och vetskapen om att jag inte kunde påverka och dels för att Martin inte hade gjort slut. Han visste bara inte vad han kände.
Förutom att gråta, kräktes jag av smärtan och kunde inte sova.
Jag tror aldrig min familj sett mig i ett sämre skick och då har jag ändå upplevt en jävla massa saker i mitt liv!

Fyra dagar senare gjorde Martin slut. Jag dog! Jag hamnade i ett chockartat tillstånd. Det är där jag befinner mig nu.

Varför jag bloggar om detta är inte för att någon ska tycka synd om mig, jag gör det för att överleva. Jag tror faktiskt inte att så många kommer att följa denna bloggen, det är inte heller därför jag skriver, utan för att få få ut alla känslor och frågetecken som äter upp mig inifrån.

Jag kommer att vara ärlig och kanske inte alltid skriva snälla saker, inte för att såra någon, jag måste bara få ut allt. Just nu måste jag tänka på mig själv och bli bättre.

Nu när detta är sagt vill jag INTE:

- att någon ska tycka synd om mig ( jag är inget offer!)
- att någon ska bli arg på Martin ( det finns ingen underbarare)
- att någon ska döma mig